OLOF INGER

IN PUT OUT PUT

20 APRIL - 21 MAY 2017

Olof Inger observes forces that are constantly rotating and pulsating around us and within the human body. Inger's third solo exhibition at the gallery, In Put Out Put, consists of a new series sculptures and paintings.

As unique modules, the sculptures are put together through channels to create larger systems allowing them observe and test their environment. The objects are made to have the fundamental property of channeling energy - like bodies and/or antennas. Shaped and stitched out of material found in sport and sport facilities, Inger has used his personal history to create these objects.

Based on the sculptures, Inger presents a new series of paintings. As work of diagrams, the paintings embody motion of energy and the relationship between body orifices and structures. Colors represent external and internal parts as well as the interaction between these two. Round shapes demonstrate the ins and outs of the body, but can also be connected to external energy factors. The work reflects the idea that we are beings of energy and vibration, as small bodies of a greater universe.

Swedish text by Dan Wolgers will accompany this exhibition. 

Olof Inger lives and works in Stockholm, Sweden. Inger received a BFA at the Royal Institute of Art, Stockholm in 2012 and an MFA at Yale University, USA in 2014. Recently, Inger has showed his works at CHART Art Fair, Copenhagen (2016); LOYAL, Stockholm (2015); ANNAELLEGALLERY, Stockholm (2015); ZONA MACO, Mexico City (2014); ANNAELLEGALLERY, Stockholm (2013), Miguel Abreu Gallery, New York (2013), Gallery 109, Brooklyn (2012), MARKET ART FAIR, Stockholm (2012), Ribordy Contemporary, Genève (2012). In 2013, he received a grant from the Maria Bonnier Dahlin Foundation, and presented a body of work at the Bonniers Konsthall, Stockholm in association with the grant. Additionally, in 2012 Inger was awarded the Beartling Foundation art grant. 

---

Olof Inger betraktar de otaliga krafter och energier som ständigt roterar och pulserar omkring och inom oss. I Ingers tredje soloutställning på galleriet, In put out put, visas en serie nya skulpturer och målningar som skildrar kroppar och kroppsöppningar och hur vi med dessa möter världen och alla omkring oss.

Skulpturerna har kanaler så att de kan ta emot och leda energi internt - som ett organ eller antenner. Skulpturerna är formade och sydda med material som återfinns i Olof Ingers vardag. Dessa material omsluter och skyddar det interna och kan absorbera externa krafter. Som unika moduler kan dessa sättas samman via sina kanaler för att skapa ett större system och kan på så vis följa och testa sin omgivning.

Som komplement till skulpturerna tillkommer målningar. Verken är diagram som representerar rörelse av energi och relationer mellan organ och strukturer i olika grader. Olika färger utgör externt, internt rum och mötet mellan de båda. Runda former demonstrerar in- och utgångar som förekommer i människans kropp, men kan även kopplas samman med externa energifaktorer.

Olof Inger (1979) bor och jobbar i Stockholm. Inger har en BFA från Kungliga Konsthögskolan, Stockholm (2012) och en MFA på Yale University, USA (2014). Inger har tidigare visat sina verk på CHART Art Fair, Copenhagen (2016); ANNAELLEGALLERY, Stockholm (2015); ZONA MACO (2014), Miguel Abreu Gallery, New York (2013); Bonniers Konsthall, Stockholm (2013); ANNAELLEGALLERY, Stockholm (2013); 109 Gallery, Brooklyn (2012); MARKET Art Fair, Stockholm (2012); SuperMarket, Stockholm (2012); Ribordy Contemporary, Genève (2012), m.fl. 2013 blev han tilldelad Maria Bonnier Dahlin Stipendiet och i december 2012 Baertling stipendiet.

Photos by Milja Rossy

REFLEKTION AV DAN WOLGERS

Ringen, ateljén och mandalan

Kanske det finns en handfull skäl till att konstnärer håller på. Vilka de andra fyra är vet jag inte, bara detta enda vet jag – somliga måste hålla på med händerna och skyller på det.

De försvarar sig med att det är händerna som vill skapa men jag anar att det är en omskrivning för den skamliga motsatsen; de vill egentligen förstöra med händerna. De önskar förstöra för andra, vinna över dem, klå dem, rentav döda dem med sina bara händer, som i antikens tvekamper. Tous pour l’art!

Det är värt att begrunda att när de olympiska spelen efter ett par tusen år återskapades i slutet av 1800-talet på initiativ av fransmannen (vad annars?) Pierre de Coubertin, så återupptogs alla de antika grenarna utom en enda alltför vulgär – pankration. Ändå var pankration på sin tid det högsta, det mest raffinerade. Det var tvekamp på liv och död inför åskådare tills den ene med tomma händer hade besegrat den andre. Endast två saker var förbjudet; att riva ut motståndarens ögon eller att bita honom, allt annat var tillåtet och lämnades till utövarna att självständigt exploatera, så länge man levde. Allt för konsten.

Ur pankration stammar MMA (Mixed Martial Art) vars sedan antiken mer kultiverade regler nu förbjuder angrepp mot skrevet eller att man knäcker motståndarens ryggrad, eller rivs med naglarna. Inte heller får man knäcka motståndarens fingrar eller tår (inte tillåtet sedan tvåtusen år) eller okamratligt dra i håret. Martial art betyder ungefär krigisk konst. AFA (All For Art).

Olof Inger har sådana dödligt kultiverade händer. Han har prövat sin dödlighet och sina konster i pankration (men det var före de moderniserade MMA-reglerna) och vet att de är tillräckliga - han var mycket framgångsrik i ringen. Hans händer, fötter, armar, ben, fantasi och intelligens förde honom i konkret kontakt med att han är dödlig i begreppets båda bemärkelser - dödlig betyder både livsfarlig och förgänglig.  

Olof Inger kan såväl döda som dödas under brukandet av de medfödda eller förvärvade färdigheter han har. Det sätter saker på sin spets; den som på egen hand söker meningen med sitt liv, rätten till sitt liv, rätten att få finnas till med egna tankar och behov, den söker åstadkomma rörelse, fysisk rörelse i det fysiska rummet som bekräftelse på att man lever (i världen och i ringen) och den söker fysisk beröring, som bekräftelse på att man känner, att man känner sin egen kropp och andras. Den personen (konstnären) söker minsta gemensamma nämnare, det låga, det smutsiga, det sanna, det eviga.

Den smärtsamma, eviga tvekampen där livsgnistan och livsrummet sätts ifråga i ringen har Olof Inger förfinat till kampen på liv och död i gallerirummet, istället. Där är motståndarna inte endast eller inte alls andra enskilda konstnärer (eller sluggrar), de är ersatta av själva publiken, den vrålande ansiktslösa massan, som ett enda stort allseende öga. Sannerligen en stimulerande utveckling!

En pankrationist tillåts alltså inte att riva ut ögonen på motståndaren i kampen. Detta tabu föreställer jag mig kan vara gemensamt med konstnärer vilka bör betrakta betraktarna mer som motståndare än som supportrar. Inte att undra på att man slåss för livet i ateljén! Kanhända att man ibland har lust att riva ut ögonen på konstbetraktarna men det skulle dömas lika hårt i konstvärlden som i MMA-världen (även om det skulle ge publikpoäng). 

Ändå är reglerna få, både i ringen och i ateljén, och de omfattar inte vad utövarna tillåts göra, istället endast i några få ord vad som inte går an. Väldigt fritt i övrigt. Detta är nog inte alla konstbetraktare medvetna om, de förväntar sig likt åskådarmassan vid en MMA-fight att uppgörelsen ska ske i ringen under strålkastarna, inte att konstnären så gott som naken plötsligt kan kasta sig ut i dunklet, ut i rummet för att söka beröring och uppgörelse med envar konstbetraktare man får tag i. I kampsportsringen rör det sig trots allt om två enskilda individers enskilda överenskomna uppgörelse inför en nöjeslysten publik, men i konsten rör det sig om den enskilde individens allmänna uppgörelser med den anonyma månghövdade åskådarmassan, så illa rustad att uppträda sportsligt man mot man. Detta är den avgörande skillnaden, den sanne konstbetraktaren är inte nöjeslysten, den måste vara beredd att själv strida.

Eftersom Olof Inger sökte den större uppgiften, uppgörelse med den stora massan, tog han fasta på kampsportreglernas omsorg om ögonen och han tog fasta på händernas verksamhetslusta. Han utvecklade och kultiverade den individuella kampen och han tog fasta på rätten till sitt liv och till sitt rum och till det låga, det primära, till de betingelser för en självständig människa som pankrationen hade manifesterat i honom – han blev konstnär.

Som av en händelse är det samma underlag i kampsport som i målning – canvas. Olof Inger som förr sökte rörelse och handlingsutrymme i ringen söker fortfarande och har tillverkat liksom mobila gestalter av brottarmattans canvas (men de föreställer inget, de är koféser, det vackraste av allt meningslöst och det mest meningslösa av allt vackert). Brottarcanvasen är tredimensionaliserad, som om motståndare och betraktare en gång för alla har expedierats och buntats ihop till laddade meningslösheter, med brottartejp. Kroppsöppningar (avloppsrör) blottas både fram och bak, uppe och nere och de kan inte bare se eller beröra varandra, de kan fogas samman i nästan vilka kombinationer och ställningar som helst, fucking martial art. Uppfuckade koféser. Det är grovt, det är lågt, det är under bältet, det finns inte ens ett bälte.

Brottarringen är utan riktning och kan därför liknas vid en mandala, a sacred space, en plats där utövaren söker sig själv i mittpunkten för den mycket större mandala som åskådarna i sin tur formar där de i koncentriska, symmetriska bågar runt den upplysta canvasen riktar sitt fokus mot kampen i ringens brännpunkt. Där letar kampsportaren och konstnären efter sin ingång, sin utgång i universums mitt. 
Universum söker symmetri och har bestämt alla varelsers kroppsöppningar och lemmar att vara symmetriskt organiserade (kanske ormen är det påtagligaste exemplet, dömd att kräla på sin buk för att dess handlingar kastade ut de första människorna ur den första ringen, den fulländade mandalan - Paradiset). Alla varelsers kroppsöppningar, och lemmarna om de finns, har hamnat i mitten av kroppen eller annars lateralt på ömse sidor av kroppens mittlinje. 
Alla mandalas i denna utställning råkar ha Olof Ingers kroppsöppningar som motiv, han befinner sig ännu i ringens mitt. Öppningarna framstår som fantastiska, gnistrande kloaker, intill förväxling lika och utbytbara. Allt uppgår i allt, alla öppningar står ännu öppna, som på en manet eller en orm som långsamt slukar (eller spyr upp) sitt byte, eller som på brottarkoféserna, så inbjudande och motbjudande mottagliga i alla hål. Allt är beröring, existens, dödlighet och livlighet. Avtorkbart. Ändå, eller just därför upphör kroppens skala och dessutom själva kroppen, för mandalas är till sin natur monumentala och utan skala eller motiv. 
En mandalas centrum är bara kosmos centrum, så som Paradiset var det. 

Gestalterna av ringcanvas, mandalabilderna av ringmuskler, målningarna av kraftpunkter; allt är pankration. 

Pan betyder ”allt”, kratos betyder ”styrka”. En konstnär behöver all styrka, för han slåss mot allt, och ovanför allt i gallerirummet gjuter Theseus sin gyllene andedräkt. Hans andedräkt är det enda i fysisk rörelse i rummet och ljudet röjer hans närvaro. Theseus är den grekiske hjälte som skapade pankration då han vapenlös dödade minotauren i labyrinten på Kreta. 
Vad är konsten om inte en labyrint vars groteska nutida väktare man måste brotta ner och döda med bara händerna?