HANS ANDERSSON

8 MAJ – 8 JUNI 2025

ENGLISH

Att sätta sig vid Hans Anderssons nya bilder som jag gjort, är att utsätta sig för något väldigt förföriskt. Det lämpar sig att dröja vid dem, låta dem vara ens meditationsobjekt. Och förmodligen är de frukten av en lång meditation, kanske en hel livstid lång.
För mig väcker de nya verken minnen av lyriska platser, fysiska platser, sånger som jag insåg var begravna i mig själv och kom tillbaka mot mig som en varm blomstermättad, väldoftande storm när jag öppnat mig för dem.
Jag tänker på den inledande dikten i Birgitta Trotzigs diktsamling Anima från 1982:

​ jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, tungor, det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglade skogen

Lyckan när jaget glömmer illusionen av sin isolering och blir ett med allt det andra. Kaskaderna av de lysande pastellerna som täcker de vita arken ger intrycket av något rikt och exklusivt. Färgerna ser ut att tillhöra en melankolisk högsommarpalett. Sommaren, det där nordiska undantagstillståndet. De där svala kvällarna som doftar av syren. Den där tiden som verkar locka fram det latent animistiska draget hos de flesta som ger sig ensamma ut i det gröna. Jaget befruktas och dubblerar sig själv. Det är den exstatiska tiden då en tillfällig syster dyker upp i rosenbuskarna och bjuder ned till underjordens vidsträckta salar som i Astrid Lindgrens Allra käraste syster. Det är tiden då det är möjligt att tillverka och dricka det syrenvin som har makten att frambringa en försvunnen älskare som Nina Simone och Jeff Buckley sjunger om i sången Lilac wine, där det euforiska och av längtan nästan helt förtärda jaget viskar fram sitt hjärta och häller ned det i drycken för att kunna se den älskade återkomma suddig som i en berusning. Det är tiden då flodmannen uppenbarar sig på kvällen, han som Nick Drake vill anförtro sina planer för i låten River man, berätta vad han tänker göra under det som han kallar syrentiden, lilac time.
Färgerna i Hans Anderssons nya bilder är de som naturen producerar på sommarens egentliga höjdpunkt, innan gräset blir torrt och blommorna faller av träden och systern försvinner.
Om bilderna i Hans Anderssons föregående serie bestod av uppskurna, separerade splitter av en helhet så pågår här i de nya en mer förenande sammansmältande kraft. De är på något sätt väldigt inbjudande, lyckligt, ogarderat och strålar av erfarenhetens karisma.

Text: Eli Levén

ARTIST PAGE