KRISTINA ERIKSSON

VERNISSAGE TORSDAG 25 SEPTEMBER, KL 17–19
PÅGÅR T.O.M. 26 OKTOBER 2025

ENGLISH

Om de obetydliga tingens upprättelse

Goda konstnärer får oss att se världen med sin blick. Och när vi levt oss in i, exempelvis en skulptörs framställningar av oändligt ensliga pinnar, ser vi därefter sådana överallt. En sådan förmåga att lyfta fram det till synes obetydliga har Kristina Eriksson. En besökare som kom förbi under förberedelserna till denna utställning sa: ”Jag kom in och såg spackelfläckarna i galleriet efter den förra utställningen och tänkte: det här skulle kunna vara en målning av Kristina Eriksson”.

Det är som om Eriksson i sina målningar och skulpturer skildrar någon absolut och okränkbar egenskap hos tingen som kräver vår respekt. Ju enklare och obetydligare, desto större. Hur hon lyckas med detta? ”Livet är ett utdraget hafsverk, som vissa målningar,” säger hon. Men jag ser ingen som jobbar så noggrant och eftertänksamt som Eriksson. Ett iakttagande kan pågå i månader, eller år, av nogsamt avstående. Att välja att inte. Det hon kallar hafsverk har inget med slarv att göra utan med närmast ogenomförbara krav och ambitioner. Att inte slarva bort.

För om man fått som (kanske enda, enligt Kristina själv) gåva i livet att kunna uttrycka sig, att ha fått ett språk, vad ska man då gestalta i detta språk? Det blir ett stort ansvar. Att inte välja det lättköpta. ”Jag känner mig jävligt belastad, då man har litet rutin, då jag är litet säkrare när det gäller färg. Jag är rädd att det ska bli för vackert, på fel sätt.”

Som smörtaxarna. ”I brist på annat började jag göra smörtaxar. Jag hade två frakturer på högerarmen, kunde inte göra så mycket. Kanske att jag såg en smörtax nånstans. Gick ut i verkstan, vad ska jag hitta på. Det är väl det att jag inte bestämde mig innan, det kom bara. Hur ska jag hävda mig i den här jävla konstvärlden? Göra något anspråkslöst. Det är löjligt, det kan jag göra, och enkelt. I stället för att göra en, för då blir det ett konstverk, så gör jag flera. Nu blev det 88. De är litet avväpnande. En motkraft mot det estetiska, det fulländade.”

Hennes målningar kan vara som skogen - de växer och myllrar. Ibland uttrycker de en stormande lycka och ett sorts brusande övermod. Som ”Basquiats mössa”. Ja, det är sannerligen Basquiats mössa. Och den flyter ovanpå allt larm. Den är glad. Och ibland hamnar vi i hennes målningar så nära utplåning man kan komma.

För det är väldigt mycket ”nu” i Kristina Erikssons målningar. Det exakta ögonblick då vi förnimmer något. Ett nu som kan ta oändlig tid att gestalta. Som kräver distans. Kanske befinner hon sig i det avundsvärda tillstånd, vilket konsten förutsätter, då den egna individen inte längre spelar någon roll. Då man kan få syn på de små, ofta ouppmärksammade gesterna, de som i sin litenhet pekar på varför vi egentligen är här.

Text Eva Asp

KRISTINA ERIKSSON, f. 1948 i Stockholm, bor och är verksam i Höganäs, Sverige. Kristina Eriksson har en BFA och MFA från Kungl. Konsthögskolan i Stockholm, 1974. 

Kristina Erikssons verk har bl.a. ställts ut på Sven-Harrys konstmuseum, Stockholm; Thielska Galleriet, Stockholm; Galleri Lars Bohman, Stockholm; Halmstads konsthall; Konstmuseet i Skövde; Kabusa Konsthall; Galleri Sylvia Enget, Stockholm; Galleri Arnstedt, Östra Karup; Thomas Wallner, Simris och på Krognoshuset, Lund. 

Kristina Eriksson finns representerad hos Moderna Museet, Stockholm; Malmö konstmuseum; Region Stockholm; Tore A Jonassons Samling, Stockholm; Dunkers kulturhus, Helsingborg m.fl.