HANS WIGERT

VARSAMT SAMLANDE AV INTRYCK
Om Hans Wigerts konst
Text: Joanna Persman

Allt här inne
är minnen av tiden
som den var
sekunder sedan

Thomas Tidholm, Blandade känslor, 2025

Hans Wigerts konst grundar sig i ett varsamt samlande av intryck, både kantigt och ömsint tolkade i bild. Som konstnär undflyr han definitioner. Han har kallats för ”naturmystiker”, “melankoliker” och ”en kärv realist”. Allting stämmer utan att någon av benämningarna ensam är rätt. Wigerts bildvärld är nyckfull men på något sätt okonstlat välbekant. Han håller verkligheten inom synhåll och drömmarna på kort distans. Lusten att berätta finns alltid där. Äventyren utspelar sig i gräns-marken mellan den norrländska skogen och ett sagoland. Scener ur Wigerts liv vävs samman med motiv ur folkvisor och legender, medan de avbildade gestalterna är immuna mot ålder och förfall.

I självporträtten möter vi konstnären iklädd en hatt och en fläckig rock. Artisten (1995) hålls i blå skalor och i en expressiv stil. Oftare är dock Wigerts självporträtt koncentrerade kring hur det är att vara människa: ensam, naken och värnlös men samtidigt vidunderligt stark.

Wigerts måleri förknippas ofta med Norrland. Det är dock inte där hans liv började. Han föddes 1932 i Karlskrona. Hans mor dog strax efter sonens födelse. En barnsköterska tog hand om honom i tre år medan hans far arbetade. Fadern var pilot och en överlevare. Han störtade och överlevde. Han störtade igen och även denna gång klarade han kraschen. Sonens mardröm var att skulden hos Fortuna var så stor att hon inte skulle skydda dem för tredje gången. Rädslan att bli ensam i världen fanns alltid där. Konsten blev med tiden en form av orons besvärjelse. Ett svartvitt fotografi fångar löjtnanten C G Wigert vid hans havererade flygplan vintern 1918–19. Motivet återkommer sju decennier senare i sonens torrnålsgravyr Ikaros (1981). Iklädd kostym står han där mellan trasiga vingar. Det var Daidalos, far, som konstruerade vingar av fjädrar och vax. Det var sonen som flög för högt och störtade.

Hans Wigert växte upp på Djursholm utanför Stockholm. Hans far var chef för flygstationen i Hägernäs. Den finns inte längre. I Samskolan gick det väl så där. ”Jag var ordblind, vänsterhänt och stammade”, berättade Hans Wigert i en intervju på 90-talet. Det fanns inte så mycket pedagogik som stödde dyslektiska barn på den tiden. Han var dock duktig på att teckna och klippte ut figurer som fick lärarna att häpna. Och så det exceptionella bollsinnet förstås! Framgångar i fotboll och i allsvenskan i tennis, mot Sven Davidsson, Uffe Schmidt, Janne Josefsson och Janne Lundqvist. Det var inte mycket som tydde på den framtida konstnärsbanan. Det blev också en lång omväg till utbildningen på Konstakademien i Stockholm – en omväg via Norrland.

Hans Wigert skickades dit av sin pappa en sommar. Han skulle jobba på Sötvattenslaboratoriet medan uppdämningen av en älv pågick. Där i Tännäs (”den glittrande”) i fjälldalsbebyggelsen kring översta Ljusnan med biflöden, omgivna av vida, höglänta skogsmarker och kalfjäll, fanns något förlösande. ”Allt det här underbara skulle sättas under vatten. Det är mitt sjunkna Atlantis”, mindes han decennierna efteråt. Bilderna började rinna ner på dukar och papper. Verken skickades ner till Stockholm och det var pappa som fick gå till Mejan med ansökningshandlingar. Hans Wigert kom in på Konsthögskolan 1960. Det var den femte gången han sökte. Det var också till pappan som Evert Lundqvist skrev och berättade att sonen var antagen. Lundqvist hade tidigare varit Hans lärare på Gerlesborgsskolan.

Tiden på Mejan var schemalagd. På förmiddagarna målade han för Evert Lundqvist. På eftermiddagarna tecknade han för Bror Marklund. Krokiövningar pågick på kvällen. Det var också på Mejan som Hans Wigert träffande sin blivande hustru Anne. Hon extraknäckte som modell medan hon läste till danspedagog. Anne är avbildad i många av Wigerts verk. Omgiven av blommor vilar hon i trädgården i en målning från 1970. Oljan Simmarna från 1986 är som en poetisk sammanfattning av parets gemenskap. Med lugna simtag flyter de iväg över en stundom glittrande stundom outgrundligt mörk sjö. Kvinnan som en mystisk varelse i nära koppling till naturen är också ett av Wigerts favoritmotiv som återkommer i många variationer. Kanske som Narziss och Goldmund i Herman Hesses roman söker han efter urmodern, som skulle fylla tomrummet efter den så tidigt förlorade mamman. Det kanske verkar för lätt att psykologisera så. Men de enkla lösningarna träffar förbluffande ofta helt rätt.

1960-talet var omvälvningarnas decennium både i världshistorien och i konsten. Gertrude Stein betonade redan på 30-talet att historieskrivningen handlade om att berätta om det som händer ”då och då”, medan berättarkonsten handlar om det som händer ”hela tiden”. På det sättet var Wigert ingen historieskrivare utan en sann berättare som hyllade det mystiska i det enkla. Det ordinära, det banala, blev nästan som en rituell handling. Det finns något outsägligt vackert i hans nästan naiva sätt att koppla samman det verkliga med det överjordiska. Små barn med änglavingar ruvar i en skog. Fåglar med människoben och skridskor tar en danslektion på is. Humorn blixtrar till ibland.

Wigert blev också tidigt uppmärksammad för sin grafik. Han hade dock ingen revolutionerande ådra i sin konst. Han gick inte lika långt med sina experiment som andra. Ändå bröt han ny mark när han troget försökte komma åt varje erfarenhet och dess omedelbarhet. Hur känns det att ligga ner i gräset och uppleva hur man växer samman med tuvorna, eller att hoppa naken i en sjö för ett tidigt morgondopp när huden knottrar sig av kyla? Det var det hans verk förmedlade.

1966 köpte paret Wigert ett härbre från 1847. Det låg i Grundsunda i Västerbotten, precis vid Prästsjön. Det kostade 1000 kr och skulle egentligen rivas ner. Hans och Anne bilade dit varje sommar i över 30 år. Där fanns en nerfallen brygga som is, vind och vatten tog varje år och som varje gång återuppbyggdes lika provisoriskt. Det var meningen. ”Livets kretslopp”, brukade Wigert säga. Bryggan finns med i hans bilder. De slumrade ibland till på den. Det är en annan målning som berättar det.

Det var också i Norrland som grodor dök upp i Hans Wigerts verk. Han upptäckte en med stora bölder på kroppen. Miljöförstöringen nådde redan dit. ”Naturen ska inte iakttas, då fattar man ingenting. Konsten är att låta sig genomströmmas”, sa han. Det var lätt att identifiera sig även med djuren. ”Målade en groda, förmodligen självporträtt simmande i den akademiska världen så där lagom desperat”, antecknade Wigert i dagboken i februari 1991.

Hans Wigert hade en exceptionell förmåga att förmedla hur människan är ett med naturen. Naken, huttrande ute i en norrländsk skogstjärn är hon dess organiska del men samtidigt det största hotet. I Wigerts konst är det omöjligt att avgöra var den yttre verkligheten går över i inre bilder. Dag och natt, födelse och död vävs samman här. Ikaros siktar högt. Man är aldrig så nära livet som i dödsögonblicket.

”Jag är inte filosof. Jag bara målar”, brukade Wigert säga och verkligen menade det. Att måla var ingen intellektuell handling. Början fanns i förmågan att se. ”Undrar om det inte på en timmes arbete framför staffliet går åt 4 timmars iakttagande”, antecknade han i dagboken på 70-talet. ”Folk måste tro att jag inte gör något alls när jag sitter nere vid sjön och bara tittar eller är ute och ror. Om dem visste hur viktigt det är att uppfatta alla små förändringar i ljus och tillväxt.”

Ur dessa iakttagelser växte ett kärvt och samtidigt ömsint formspråk fram, ett formspråk som ofta suddade ut detaljer men alltid grundades i äkta upplevelser. Oberörd av nya smakriktningar och trender fortsatte Hans Wigert livet igenom skapa efter gehör. Det var anspråkslösheten befriad från allt effektsökeri som gjorde honom till en stor konstnär. För att älska Wigerts verk behöver man inte veta så mycket om konst. Det räcker gott att man är nyfiken på livet.