MARIA MIESENBERGER
lessness(es)

VERNISSAGE FREDAG 6 NOVEMBER, KL. 12–19
I NÄRVARO AV KONSTNÄREN
EN DEL AV GALLERY WEEKEND STOCKHOLM

6 NOVEMBER – 13 DECEMBER 2026

ENGLISH

En plats mellan minne och handling

Tiden löper genom oss; ekon och spår av det förflutna genomsyrar nuet, sätter upp ramar som både begränsar det och kräver att det förs vidare. I Maria Miesenbergers arbeten smälts personliga historier samman med nödvändigheten i att gå framåt, samtidigt som ögonblick av avbrott och oro bevaras – ögonblick av att ha berövats något som insisterar på att inte bara dröja kvar, utan också göra en framtid synlig. Svävande i lessness(es), där flera tider och minnen förloras och återfinns, är skulpturerna fångade i en rörelse som närmar sig stillhet, men som lika mycket tycks hålla andan för att påbörja en annan rörelse. De lever vidare trots allt som skett, samlar styrka för att börja på nytt och intar en plats mellan minne och handling, tillbakablick och framåtblickande öppenhet.

De fyra bysterna i patinerad brons – vars formspråk sträcker sig från den släta poleringen hos Aspiration, en blank gestalt som väntar på att få erfarenheter inskrivna på dess yta, till de slingrande linjerna i Contemplation, som kan uppfattas som påtvingade utifrån eller som uttryck för en inre oro – sammanför på olika sätt varianter av lessnesses och restlessnesses. De kan ge en känsla av att vara fängslade, med kedjelika former och med armarna fasthållna bakom ryggen i Enduring, och ändå, trotsigt, sträva efter att slå sig fria. Eller, omvänt, som i Adaptation, med sin gloria likt ett eko av Giotto, förefalla antyda expansion, transcendens eller en passage till en annan värld som antagit kroppslig form. Och om det finns en övergång, ett steg bortom, så kan också detta få en materiell gestalt. I Passage I och Passage II har portalen till flykten tagit form av en fysisk struktur vars tomma centrum lämnar plats för de som passerar igenom.

Pietà frammanar en lång konstnärlig tradition, från Albertus Pictor till Michelangelo. Hos Michelangelo är sorgen och ömheten sammanvävda, men det finns också en egenartad sammanblandning av tider som verkar sudda ut åldersskillnaden mellan jungfrumodern och hennes son. Ibland har det föreslagit att detta härrör från Michelangelos passion för Dante, som i en passage i Den gudomliga komedin (Paradiset XXXIII:1) antyder denna omvända härstamning genom att låta Bernhard av Clairvaux i en bön tilltala Maria med orden ”Vergine madre, figlia del tuo figlio” (”Jungfrumoder, dotter till din son”). Miesenberger ger oss två versioner, en Pietà (singel) och en Pietà (double), båda genomsyrade av en liknande känsla av förlust och berövande som hämtar sin kraft ur erfarenheter från generationer sammanbundna av tystade historier. Sonen vilar inte längre i moderns famn, utan är i den första versionen placerad på marken, böjd baklänges så att endast huvudet och fötterna berör underlaget.I den andra versionen, dubblerad i form av en loop, stöds kropparna endast av den ena gestaltens knän. I denna kurvatur återvänder tiden till sig själv och smärtan börjar på nytt i en ond cirkel. Ändå strålar skulpturen med ett sällsamt ljus och det polerade rostfria stålet reflekterar belysningen, som om det strävade efter att förlänga posens atletiska kraft ut i det omgivande rummet. Förlusterna är inte eviga, utan kan just genom att de gestaltas, om inte övervinnas, så åtminstone bli källan till en rörelse bortom upprepningen.

Om skulpturerna, med sina noggrant utförda former, vittnar om koncentrationen i en lång och mödosam arbetsprocess, så erbjuder Traces/Testimonies (found objects), som består av delar av nedrivna och överkörda stängsel, en formmässig kontrapunkt genom att peka på formens tillfällighet, skapad av slumpartade möten och yttre krafters sönderbrytande verkan. Om staket avgränsar och delar upp rum och territorier i termer av egendom och besittning, vittnar ett hopknycklat, sönderbrutet stängsel uppsatt på väggen, ”funnet” i sitt sönderfallna tillstånd, om en rörelse fri från begränsningar. Det vittnar om att barriärerna mellan oss, oavsett hur hårda och ogenomträngliga de än kan förefalla, är flätverk, aldrig helt solida och alltid möjliga att riva ned.

Sven-Olov Wallenstein